Hur påverkar "bindningshormonet" relationer mellan kvinnor och män?

Jag har för ett antal år sedan fått lära mig av en sexolog att det hormon som frigörs hos kvinnan under amning frigörs även under samlag med en man och när vi kysser varandra.

Fullt ut vad det här innebär för kvinnor i allmänhet vet jag inte men jag har mer o mer kommit att förstå hur det påverkar mig.

Det här är ett bindningshormon som gör att när jag ammar blir mitt fokus inställt på att tillgodose mitt barns behov. En gudomlig anordning för artens överlevnad. Jag har förstått att jag påverkas på ungefär samma sätt när det här hormonet frigörs tillsammans med en man, min uppmärksamhet på min älskades behov o min längtan att tillgodose hans önskningar blir väldigt stor. Även i detta fallet säkert en gudomlig anordning för artens överlevnad då det skapar en bindning mellan mannen o kvinnan som förhoppningsvis gör att mannen stannar kvar hos kvinnan o tar ansvar för sin avkomma.

När jag tittar i backspegeln på de sexuella relationer jag har haft i mitt liv, kan jag se att nivån av detta bindningshormon i min kropp, antagligen spelat en ganska stor roll när det gäller min motivation att ta ansvar för relationen o möta min partners behov.

När månvarvet går mot sitt slut o kroppen förstår att ägget inte är befruktat, känner jag att bindningen släpper. Det är i dessa lägen vi kvinnor ofta uppfattas som ”stingsliga”. Det jag tror händer är att vi här vaknar upp lite ur ”hormondrogen” o börjar ifrågasätta vad vi egentligen håller på med. Varför tar jag ansvar för mannens behov? Är det verkligen till någon hjälp för honom? Han är ju inget barn, han kan ta ansvar för sig själv. Kanske blir vi också irriterade på att mannen inte uppskattar det vi gjort för honom trots att det kanske är sånt som han aldrig har bett oss om att göra. Kanske känner vi att vi sviket oss själva o vår egen innersta längtan, bortom reproduktionen, om vi nu är klara med den livsfasen.

I det här läget känner kanske inte alls mannen igen kvinnan o tycker att hon inte är sig själv, men det är här i frånvaro av hormonets påverkan som åtminstone jag lättare kan se vad det är som jag innerst inne vill o längtar efter, vad som är viktigt för mig, mina drömmar o mål, mitt egentliga syfte. Det kan ju mycket väl vara just det jag ges tillfälle att möta i min relation till mannen ifråga, men vad vi vill är något som är föränderligt så länge vi lever o därför behöver ges tillfälle att omprövas, som jag ser det.

Jag sörjer mina relationer vid varje fullmåne, låter förväntningar på dem dö liksom ägget som lämnar min kropp. Vad är det som återstår efter det? Vad är det jag vill möta o bjuda in i mitt liv Nu? Vilka människor vill finnas kvar i mitt liv efter ”döden” då mitt behov av att tillfredställa andras behov för tillfället har lagt sig o jag är fri från hormonets påverkan? Oberoende och fri. Sårbar och naken. Jag föds på nytt. Det är dags att lära sig att gå igen, visst finns erfarenheten kvar från tidigare ”liv”, men det är ändå alltid något helt nytt som jag aldrig upplevt förut. Det kan kännas läskigt ibland att börja gå mot det okända, men det bär på oändliga möjligheter, när jag börjar ta ett steg i taget och uppleva det som är, här o Nu.