Ett barn och dåres ursäkt..

Jag har sedan hösten 2007, burit på en dödslängtan. En längtan efter att bara upplösas i alltet och bli ett med allt och alla, i enhet och fred. Väldigt ofta kan jag uppleva detta tillstånd inom mig redan nu, men ibland kommer det in rädsla o skuld i mitt liv, som separerar mig från kärleken som jag normalt känner att jag vilar i.

Det är absolut inte så att jag skulle vilja ta livet av mig, jag älskar livet!!!
Sen den dagen jag blev medveten om denna längtan, har min ständiga bön varit, att få användas av livet o samverka med andra för det gemensammas bästa, genom att bara vara den jag innerst inne är.

I denna öppenhet o beredskap, har jag blivit mycket mer mottaglig o kan lättare känna av andra människors behov, längtan, känslor och drömmar. Detta har medfört att jag fått ett stort nätverk av vänner som jag upplever att jag samverkar med i min egen längtan efter enhet o fred på jorden.

Trots min välvilja, kan det jag säger och gör, ibland göra andra människor väldigt ledsna. Det händer när jag inte vilar i kärleken, utan känner mig separerad pga rädsla och skuld.

En sak som får mig att känna skuld är när jag dras med i samtal om människor som inte är närvarande i rummet, o jag uttrycker saker på ett sätt som jag inte skulle ha gjort om den människan stod där framför mig. Om det dessutom är så att samtalet är med en människa som står mig nära o som känner sig orättvist behandlad, kan jag dessutom utan svårighet plocka upp min älskade väns känslor o känna dem som om de vore mina egna.

Efteråt kommer det jag har sagt om en annan människa, att stå emellan mig o den människan o begränsa min förmåga att möta denne utan skuld och rädsla. Det har gjort att jag istället ofta valt att stå för vad jag sagt o istället uttrycka det direkt till den det gäller utan att ta hänsyn till om den människan kan och vill ta emot vad jag har att säga.

För mig har det känts som om skadan redan är skedd, redan då jag säger detta om den människan till andra.
Personligen gör det mig väldigt ledsen när mina nära vänner väljer att prata om mig istället för till mig o jag föredrar verkligen att de tar upp saker med mig direkt om det inte är av den art de kan o vill behålla för sig själva. Även när det gäller sånt som gör mig väldigt ledsen, så är jag ändå tacksam, eftersom rädslan den andre har för att ta upp det direkt med mig, också är något som begränsar vårt möte o leder till separation.

Från barn och dårar får man höra ”sanningen” och jag känner mig väldigt ofta som både ock. Jag är tacksam över denna insikt om mig själv som jag fått nu på morgonen med hjälp av frågeställningar från en älskad vän. Jag hoppas detta ska göra mig mer medveten om vad jag säger o skriver, varför o hur det tas emot. Att när jag uttrycker saker utifrån skuld o rädsla, behöver jag ju faktiskt inte stå för det negativa jag gett uttryck för utan kan istället ta tillbaka det och be om ursäkt för det, istället för att desperat försöka rättfärdiga mina misstag.

Vill be om ursäkt till alla som drabbats av mina ”sanningar”
Jag älskar er!
Sofia