Medkänsla

Vad är egentligen medkänsla? En del anser att en inte kan vara lycklig och glad när det ser ut som det gör i världen. Hur kan jag vara glad om min broder svälter? Saknar jag i så fall helt empati?

Visst gör det ont i mig när jag möter människor som har det svårt! Jag kan känna av och påverkas mycket av andra människors känslor. Jag kan känna dem som om de vore mina egna. Jag upplever mänskligheten som en och samma kropp. Att jag kan uppfatta smärtan i hela mig, när jag bränner mig på fingrarna, betyder dock inte att jag får brännblåsor på fötterna.

Signalen som medkänslan sänder mig, är inte att gå in i andra människors lidande. Medkänslan ger mig signaler att tillverka mer positiv energi och kärlek som kan ha en helande inverkan på ett öppet sår, precis på samma sätt som kroppens system fungerar. Medkänslan uppmanar mig att hjälpa på alla de sätt jag kan, och genom att finnas till för andra helar jag också mig själv.

Något som jag anser skapar obalans i världen är att vi genom massmedia exponeras för så onaturligt mycket elände, som kan förlama oss helt, eftersom det inte står i proportion till vad vi mäktar med . Det ger oss inga verktyg för hur vi ska kunna hjälpa, utan lämnar oss helt maktlösa. Jag tror inte vi kan ta in hur mycket som helst utan blir till slut apatiska. Det som från början var medkänsla förvandlas till en klump av obehag som kan vara svår att definiera....Ångest?

Jag ser inte på TV, jag läser inga tidningar. Blundar jag för ondskan i världen?
Eller bevarar jag min förmåga att agera utifrån medkänsla?

Jag vill tjäna det gemensammas bästa! Jag vill stå till livets förfogande i tillit och villkorslös kärlek!!!
I det Är jag lycklig!

Dagen efter Satsang...

den 3 oktober 2009

Jag bevistade igår en härlig Satsang hemma hos Dana, dit Stuart Schwartz var inbjuden.
Landade mjukt i en närvaro fylld av kärlek och frid.

På alla sammankomster jag varit på av det här slaget har det gemensamma varit att det samlat människor som inte längre identifierar sig med sina tankar och sin kropp utan med det som Är och som upplever stunden.

Sedan jag för två år sedan totalt ställde mig till förfogande att användas av livet och bara vara i närvaro och beredskap för vad livet vill med mig, har jag inte längre känt mig låst vid min form som människa.

Jag har kunnat erfara många berikande upplevelser som på många sätt känts mer verkliga än den verklighet som jag upplever i mänsklig form. I dessa tillstånd upplever jag det som att jag lämnar kroppen. Det är inget jag på något sätt eftersträvar, utan bara något som händer ibland och som är helt underbart.

Jag ser det mer som en försmak på evigheten, som gör att jag kan känna fullkomlig tillit.

Stuart talade om lyckan som vårt naturliga tillstånd och jag håller verkligen med om det.
Det vi inte talade om och som jag aldrig hört någon tala om i samband med en Satsang är lusten, och jag undrar lite hur det kommer sig.

För mig innehåller lyckan både glädje, frid och lust. För mig är det lusten som förenar vår ande med vår kropp. Andens lust att skapa uttrycka och älska är det som gör oss till människor. Utan vår lust skulle vi överge våra kroppar och vara i evigheten. I kärleksförhållandet mellan min ande och min kropp, blir den villkorslösa kärleken tillgänglig att ge av till andra.

Min ande njuter såååå av att befinna sig i min kropp! Genom kroppen och användandet av sinnena möjliggörs mötet med hela skapelsen och framför allt mötet med oss själva i varandra!

Jag älskar ovissheten som öppnar oändliga möjligheter.

Här och Nu i tacksamhet över att jag får ta emot allt jag behöver:-)