den 3 oktober 2009
Jag bevistade igår en härlig Satsang hemma hos Dana, dit Stuart Schwartz var inbjuden.
Landade mjukt i en närvaro fylld av kärlek och frid.
På alla sammankomster jag varit på av det här slaget har det gemensamma varit att det samlat människor som inte längre identifierar sig med sina tankar och sin kropp utan med det som Är och som upplever stunden.
Sedan jag för två år sedan totalt ställde mig till förfogande att användas av livet och bara vara i närvaro och beredskap för vad livet vill med mig, har jag inte längre känt mig låst vid min form som människa.
Jag har kunnat erfara många berikande upplevelser som på många sätt känts mer verkliga än den verklighet som jag upplever i mänsklig form. I dessa tillstånd upplever jag det som att jag lämnar kroppen. Det är inget jag på något sätt eftersträvar, utan bara något som händer ibland och som är helt underbart.
Jag ser det mer som en försmak på evigheten, som gör att jag kan känna fullkomlig tillit.
Stuart talade om lyckan som vårt naturliga tillstånd och jag håller verkligen med om det.
Det vi inte talade om och som jag aldrig hört någon tala om i samband med en Satsang är lusten, och jag undrar lite hur det kommer sig.
För mig innehåller lyckan både glädje, frid och lust. För mig är det lusten som förenar vår ande med vår kropp. Andens lust att skapa uttrycka och älska är det som gör oss till människor. Utan vår lust skulle vi överge våra kroppar och vara i evigheten. I kärleksförhållandet mellan min ande och min kropp, blir den villkorslösa kärleken tillgänglig att ge av till andra.
Min ande njuter såååå av att befinna sig i min kropp! Genom kroppen och användandet av sinnena möjliggörs mötet med hela skapelsen och framför allt mötet med oss själva i varandra!
Jag älskar ovissheten som öppnar oändliga möjligheter.
Här och Nu i tacksamhet över att jag får ta emot allt jag behöver:-)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar