Konsten att se konsten...

Dans!

Vad är det som bilder av konstformen dans kan locka oss att se?
Genom att välja bort att visa dansarens ansikte, kanske vi lättare kan få upp ögonen för det?

När vi ser ett ansikte är det lätt hänt att genast fastna i bedömningar av den människan.
Det verkliga seendet blir fördolt för oss på grund av de tankar som uppstår kring själva personen.

Låt oss istället ta oss tillbaka till vårt ursprung, när vi första gången bländades av ljuset, innan vi hade ett språk.

Varde ljus! och vi överväldigas av de starka intrycken, ett fyrverkeri av färger.

Så småningom börjar vi kunna urskilja mönster och strukturer, linjespel av ljus och skuggor…

Plötsligt uppstår ur kaoset en gudomlig ordning.
Storögt, nyfiket och ogenerat ser vi oss omkring i världen.
Ett förtrollande magiskt möte i lustgården, innan någonting har blivit dolt för oss….

Vi är Närvaro! Ingenting annat än närvaro.
Senare blir vi medvetna om att vi befinner oss i en kropp och vi får lära oss att vi är separerade från den övriga världen.
Är det verkligen sant?

Vårt seende ändras när vi upptäcker vår nakenhet..
Nu kommer tankarna på hur vi uppfattas av andra och rädslorna och oron smyger sig på.
Vi döljer det vi tror inte accepteras av andra. Vi undviker att se på varandra mer än korta ögonblick.

Som tur är finns det stunder då vi glömmer bort att dölja vårt sanna jag. När vi gör något som kräver vår fulla koncentration och vår fullständiga närvaro.
Så som dans.

Slöjan glider isär och vi kan, om vi är tillräckligt uppmärksamma upptäcka närvaron hos dansaren.
Att lyckas fånga det ögonblicket när närvaron lekfullt och förföriskt ger oss människor en glimt av det, som egentligen inte kan fångas på bild, kan bli ett tillfälle att förmedla något viktigt. Något som finns tillgängligt för oss alltid…

När vi Är fullkomligt närvarande, här och Nu, upphör tid och rum och vi kan skåda in i paradiset!!!