Utvecklande kontakter

Jag har alltid haft en stor vilja till att förstå andra människors beteende och hittat på ursäkter till människor vars beteende gjort mig ledsen och besviken. Jag har haft svårt för att sätta gränser för vad jag själv står ut med utan mer bara varit tillåtande.

I relationsanarkin poängteras vikten av att ge sig själv en fast punkt genom att tänka över hur en vill bli behandlad av andra och utgå ifrån det i alla relationer. Det här är något som hjälper mig och som jag nu försöker praktisera även fast det känns väldigt ovant och svårt.

Eftersom jag anser att var och en har ansvar för sina egna känslor har jag tidigare utvecklat strategier för att ta hand om och få utlopp för mina känslor på ett helande sätt och det har hjälpt mig att inte anklaga de personer som väckt dem i lika stor utsträckning.

Det jag har missat i att agera på det sättet är att ge andra människor chansen att respektera mina gränser, eftersom jag helt undvikit att tala om hur ledsen, arg eller besviken jag blir av ett visst beteende.

Jag vill bli tydligare med hur jag önskar att bli behandlad och tala om var mina gränser går och göra det utan att bli anklagande. Jag försöker nu göra det så gott jag kan och jag är tacksam för de övningstillfällen som uppstår.

I mötet med andra människor sätts olika processer igång och under perioder i mitt liv då jag inte varit lika öppen i mötet med andra människor, har känslolivet blivit mer vilande. Arbetet med hur jag fungerar i relation till andra människor har tagit vid där jag slutat, när jag på nytt öppnat mig igen.

Jag tycker att både förnuft o känsla är bra styrhjälpmedel och jag tror det är viktigt att inte bagatellisera känslor, utan jag mår bättre av att ge mig tillfälle att leva ut mina känslor.

Det är inte alltid tillfället att leva ut mina känslor ges omedelbart, utan en del känslor samlas på hög tills jag inte kan undvika dem längre. För att omvandla en jobbig känsla tror jag på att möta den o våga ge sig hän o känna den fullt ut, även då den känns outhärdlig.

I det kan jag uppleva en slags död, som lämnar en förunderlig tomhet efter sig. När jag fullkomligt kvider av gråt och förtvivlan o tror att jag ska gå sönder av alla sorger som väcks upp av denna känsla, kan jag plötsligt se mig själv ligga där utifrån.

Jag förundras då över hur känslor kan vara så kraftfulla. Jag lämnar på något märkligt sätt kroppen och smärtan och jag plågas inte mer, jag har dött. Det fantastiska med den tomhet som följer är att den ger utrymme o beredskap till nyskapande på alla plan. Jag kan inte mer än dö, och när jag genomlevt den känslan, känns det inte alls så farligt.

Det känns som en slags rening, känslorensning. I tomheten efteråt visar sig kärleken vara något som alltid består i mig, jag kan då känna att det inte spelar någon roll om jag lever eller dör, men det är inte av likgiltighet utan av kärlek!

Att ge utrymme för att det nya i mitt liv ska gro, växa o blomstra, kräver att jag även tillåter vissnande och död som en del av mitt liv.

Jag vill möta människor i tillit. Jag vill ge min tillit som en gåva, jag vill mötas. Människor behöver inte förtjäna min tillit genom att visa sig goda nog. Ens förmåga att visa o känna tillit tror jag påverkas av ens erfarenheter o hur en blivit behandlad tidigare, men sen jag insett att ”döden” inte är slutet behöver inte negativa erfarenheter göra att jag stänger mitt hjärta…. insikten har istället blivit att alla erfarenheter är goda erfarenheter, jag är här för att uppleva och lära. Mitt hjärta är och förblir öppet!