Känslohantering och könsroller

Jag har nu börjat läsa igenom och flytta gamla inlägg till en ny blogg. Det är väldigt intressant att se tillbaka och se vad tidigare insikter och beslut lett till i min utveckling och vad viktiga alla typer av upplevelser och erfarenheter tillsammans med andra människor har varit oavsett om de känts tråkiga eller roliga, bra eller dåliga.

I mitt inlägg tråkigheter fattade jag beslutet att själv ta ansvar för mina känslor och försöka att inte anklaga den som väcker dem.

Det här är oerhört svårt när man lever i en nära relation ifall man ideligen själv blir anklagad för sånt som en annan person känner. Det är så lätt att gå in i en försvarsställning i det läget och så är dramat igång. Det kan bli så oerhört viktigt att få upprättelse och bekräftelse från den person som anklagat en. Smärtan över att känna sig orättvist behandlad blir till sår som vi inbillar oss att endast den som väckt dessa känslor kan läka.

Den här smärtan blir till ett smetigt kitt som binder samman människor, inte för att de älskar varandra utan för att de väcker ett motstånd hos varandra, skapar en dragkamp, där repet sammanlänkar oss och binder oss samman.

Att jag som kvinna bär ansvaret för hur jag påverkar män, är en uppfattning som lett till att kvinnor på många sätt blivit förtryckta genom tiderna. Vi har tvingats dölja vilka vi är av hänsyn till vår omgivning.

Det finns en slöja som jag upplever att många kvinnor bär, även i de kulturer där den inte är synlig för ögat. Vi tar på oss ansvaret för andra människors känslor på ett sätt som hindrar oss från att vara de vi innerst inne är. En slöja som hindrar oss från att säga och göra vad vi innerst inne vill.

En god vän gjorde mig medveten om detta och befriade mig i somras från min slöja. Jag finner verkligen stöd i relationsanarkin att själv bestämma hur jag vill bli behandlad och skapa de relationer jag mår bra av och bara göra de saker som vi vill göra tillsammans, relationer där jag blir accepterad och älskad villkorslöst. Vi tillbringar tid tillsammans för att vi uppskattar varandra och inte för att vi lovat varandra att hålla ihop i nöd och lust.

Naturligtvis finns det något som döljer även många mäns sanna jag, den roll de förväntas spela i samhället kräver en tung rustning att bära. Härligt att umgås med människor utan rustning och slöja där likheterna mellan oss är stora och olikheterna endast är något som ger oss möjlighet att njuta på flera sätt av varandra.