I helgen har jag varit på konferens. Som nyutkommen relationsanarkist utan att känna någon annan relationsanarkist kände jag en stor längtan efter att träffa andra likasinnade. Vi var ett 50-tal personer, relationsanarkister och polyamorösa som träffades under 2 dygn.
Redan när jag klev av bussen möttes jag av andra konferensdeltagare med en så överväldigande värme, närhet och kärlek som gav en omedelbar känsla av gemenskap. Hela helgen fortsatte i den känslan och jag är fortfarande i eufori, lyckorus över att ha hittat hem. Att vara i himmelriket!
I bemötandet av varandra och varandras olikheter fanns under hela helgen så mycket kärlek och respekt och känslan av att vara så totalt accepterad i en grupp och bara kunna vara sig själv fullt ut, var totalt underbart.
Så många kloka underbara människor, från helt skilda sammanhang men med ett gemensamt, förmågan att älska fler än en. Vi var människor som ofta får försvara vårt sätt att se på kärleken och som blir beskyllda att ha närhetsproblem bland mycket annat. Nu var vi tillsammans och kunde finna en enorm styrka i varandra.
Jag är så oändligt tacksam. Som mamma till barn med autismspektrumstörningar har min önskan om ett samhälle som är mer accepterade och mer tog hänsyn till att människor är olika funnits länge och jag känner även stöd i det bland de människor jag mött under helgen.
Jag upplevde väldigt starkt att det här är människor som vill påverka sin omvärld genom kärlek och respekt för oliktänkande och människors rätt att tillåtas att vara dem vi innerst inne är.
Peace Love and understanding!
7 kommentarer:
Grattis till en fin helg! Kärlek och förståelse är värmande. Kram
Oj, det här låter som en tv3 dokumentär, jag blir rädd bara av att läsa, är du aldrig skeptisk Fia? Men jag vill också leva i ett samhälle som är öppet för alla olikheter, hur ska man främja det? Istället går ju allt åt motsatt håll och vi sitter där i våra likadana topprenoverade marbodalkök och är rädda. Det är väl bara en tidsfråga innan fostervattensprov är obligatorisk rutin för att sålla bort alla eventuella avikelser. Kom ni fram till hur bjuda motstånd till komformiteten? Människan gillar ju också att tillhöra sin flock... Ursäkta, det blev en lång kommentar, kände bara att det var länge sedan jag var i närheten av din sprudlande entusiasm och livsglädje, har den verkligen inte falnat med åren och erfarenheterna? Har du tillräckligt med skeptiska surkartar kring dig? Annars kan jag stå till tjänst :) Kram!
/Pia -som alltid betecknat mig som en positiv pessimist.
Tack Mysefz :-)
Och Pia min älskade "surkartsvän" Främjande av olikheter tror jag inte man gör genom motstånd utan genom accepterande och lyssnande och vilja att förstå och mötas. Jag är skeptisk till mycket som pågår i samhället. Det jag gör innan jag ska på ett möte av något slag med andra människor är att jag fokuserar på att föra in så mycket kärlek och välvilja, öppenhet och förståelse, jag bara kan och du anar inte vilken effekt det har och hur mycket lättare det är att skapa ett positivt samarbete. Min sprudlande entusiasm och livsglädje är större än någonsin och jag tror det smittar av sig på eventuella "skeptiska surkartar" eller också står de inte ut att vara i närheten av min energi och flyr. Rädsla kan jag uppleva som varningsignaler ibland, men det blir aldrig någon långvarig känsla som jag blir fast eller låst av, det finns inte utrymme för rädslan att existera tillsammans med den villkorslösa kärleken jag känner, mer än för kortare gästspel. Vad är det som skrämmer dig? Kramar!
All förändring är otäck. All stagnation är otäckt.
Kärlek är naturligtvis otäckt för att inte tala om likgiltighet...
:) pia
*skrattar* Ja, jag vet att du har rätt, att det är just så väldigt många människor känner...synd att det ska behöva vara så...känns så väldigt onödigt...man kan ju inte mer än dö eller överleva och ingetdera tycks mig särskilt skrämmande, jag fullkomligt älskar ovissheten eftersom den bär på oändliga möjligheter! Det är fantastiskt spännande och roligt att leva...för att inte tala om vad det ska bli att dö!Om du väljer att sitta i regissörstolen o betrakta ditt liv, vad vill du då ska hända? Om du inte behövde vara rädd, vad skulle du då göra för val, välja för repliker och handlingar? Hur skulle livet gestalta sig om du valde att trotsa rädslan, ignorera den? Om du bara utgick från det du innerst inne vill och önskar, vad skulle hända då? Jag har valt att leva så och för mig är det själva meningen med livet. Vad meningen med ditt liv är, kan bara Du bestämma. :-)
Det är inspirerande att läsa det du skriver.
Jag kanske kan vara med på nästa polykonferens, om och när det blir någon. Det skulle vara roligt att träffa dig, i något sammanhang.
Jag var med på något liknande i vintras. Det var ett gäng på fyrtio, femtio människor i alla åldrar och kön som levde tillsammans i två veckor. Det var människor med öppna hjärtan från hela norden. Det är inspirerande att träffa sådana människor.
Ja det var verkligen en salig blandning av människor här också...de flesta med en bakgrund i utanförskap och ensamhet...människor som inte anpassat sig till flocken utan ofta blivit mobboffer i andra sammanhang...Jag tror att känslan av gemenskap ökade i styrka och genererade så mycket kärlek just pga att äntligen hitta andra som förstod och accepterade villkorslöst.
Skicka en kommentar