I de allra flesta religioner och ideologier finner man att grundbudskapet är detsamma.
När människor sökt meningen med livet, finns det något grundläggande som jag tror de flesta kommer fram till.
Jag tänker på nästakärleken. Att älska sin nästa som sig själv.
Genom att behandla våra medmänniskor med kärlek och respekt, uppstår fred och harmoni i världen.
Så enkelt och självklart egentligen, men oftast styrs vi av egoistiska intressen och missar helhetsperspektivet.
Att se hur det gemensammas bästa även gynnar individen, kan naturligtvis vara svårt, särskilt när det ideligen framträder auktoritära ledare som säger sig veta vad det gemensammas bästa är, men istället förtrycker och berövar människor deras frihet.
Jag tror att det enbart är i full frihet, vi kan leva med ett öppet hjärta och uppleva den tillit till själva livet som krävs. I naturen lever och frodas allt i en perfekt harmoni, i lust och fägring stor. Så tror jag att det är meningen att människan också ska leva. Vi kan samverka och samspela i en perfekt harmoni om vi bara är öppna för det och får leva i frihet.
För mig är tvåsamheten något som begränsar mig på ett drastiskt sätt. Genom att lova en annan människa trohet begränsas min förmåga att finnas till för andra människor som behöver mig. Om tvåsamheten enbart skulle gälla den sexuella biten skulle jag säkert klara det men tyvärr innebär det för de allra flesta så mycket mer.
I ett parförhållande råder ett ständigt hänsynstagande och en anpassning till ens partner. Jag kan inte längre följa mina impulser och min intuition och säga och göra vad jag innerst inne vill och önskar, utan allt måste synas och granskas ur en partners perspektiv, för att inte väcka svartsjuka, avundsjuka vrede eller andra obehagliga känslor hos min partner.
Visst existerar det säkert parrelationer som fungerar, där man kan vara öppen och finnas till för andra människor, men så vanliga tror jag inte de är.
För att livet ska fungera optimalt tror jag vi måste släppa egoistiska intressen och se oss själva som en del av helheten. Vi behöver stå till förfogande för livet. Vi behöver vara närvarande och öppna i nuet, så att vi ser vår uppgift, så att vi ser varandra.
Den attraktionskraft vi människor har på varandra, tror jag inte enbart finns där för att vi ska föröka oss, utan jag tror vi dras till de människor vi behöver möta för att utvecklas, helas eller som vi ska samverka med i ett gemensamt uppdrag.
Att bryta tvåsamhetsnormen och leva som relationsanarkist är ett sätt för mig att vara sann mot mig själv och leva fullt ut. Innan jag stötte på begreppet relationsanarki trodde jag ett tag att jag måste leva i celibat för att komma ifrån det för mig begränsande relationsdramat, vilket skulle ha varit som att amputera hälften av min personlighet, eftersom jag i allra högsta grad är en sexuell varelse.
9 kommentarer:
För mig är tvåsamheten idealt ett specialfall av den fria rymd som relationsanarkin idealt utgör. Jag ser ingen begränsning i tvåsamheten som sådan, men såsom vi ofta tillämpar den (i åtminstone vår kultur) kan den bli till en boja som vi känner ett starkt behov av att bryta oss fri från. (Sedan kan det visserligen vara mycket utvecklande att sitta fastbojad ibland också.) Jag tror på relationer utan gränser. Det får gärna vara parrelationer så länge som det inte måste vara det.
Tvåsamhet, som möte med en annan människa betraktat är fantastiskt :-) Håller med dig om att det kan vara utvecklande med att "sitta fastbojad" ibland också. Gänslösa relationer innehållande gränslös kärlek! JA!
Också ngt som jag vill kunna citera, Får jag? =)
Det får du gärna Sigge :-) Är otroligt tacksam för all hjälp jag kan få att sprida mitt kärleksbudskap! Välkommen i tjänst som kärlekslobbyist ;-)
Det är underbart att känna till någon som lik mig letar efter djupare sanningar...du och de andra får bara orsäkta alla språk fel.Utom SFI har jag aldrig gått i en svensk skola och har bara läst 2 hela böcker på svenska..
"Relationsanarkist,nej,tack!"
Jag håller med Anton Larson.
Parrelationer begränsar INTE friheten och kärleken. Det är bara vår innre innställning som gör,inte världen utanför oss. Har man en parrelation så finns det ändå tillräckligt mycket uttrymme till att möta andra, beroende på hur djup,intensiv,öppen person man är...
Sex med bara en person är inte gammalmodigt eller ett påhitt av religion,som Sigge har undrat. Det finns ute i naturen,hos djur -både de som är trogna och de som inte är det. Religion har inte hittat på det först. Det behöver inte heller vara långtråkigt eller begränsande, beror kanske på hur uppfinningsrik man är? Lusten kommer även från en djup kärlekspassion som kan hålla i sig..
Jag tror att de flesta relations anarkister(inte du själv) blir till för att de inte lyckas med något annat,inte för att de inte vill ha en fullkommlig relation. Det mesta i samhället behövs inte kasta bort utan bara "tänkas om"..bygga på en ny plattform.
Jag vill ha allt som ett intensivt och fullkommligt förhållande kan erbjuda. Jag vill veta mycket,allt han vill avslöja,hur han tänker och varför,vad han gjorde när han var 5 och åkte till mormor på sommaren...
Detta HINNER man inte med i de många, kortare,tiifälliga relationer. Tiden sätter gränsen. Jag vill se hur han och vi utvecklas i tiden och om vi går åt samma håll...
Det krävs mycket till för att bygga upp och skapa en långtids fungerande parrelation. Det är inte självklart, Det är ett projekt,en hel vetenskap. Det krävs tålamod,kompromisser,känna väl sig själv och veta noga vart är man på väg. Det finns ingenting som säger att man ska äga sin livspartner och bry sig om de gammla modeller. Vi är här för att skapa nya! Att balansera ihop det gammla och det nya. Älskar man sig själv tillräckligt mycket så kan man inte känna behov att äga någon annan. Allt ägande behov beror på rädslor...Däremot kan man längta efter en djup gemenskap och närvaro av EN person och att dela med sig allt som livet kommer med. Oavsett hur självständigt och komplex person man är! Det är helt OK!
Det kan vara ibland bekvämare att INTE sträva efter en livs-relation
men denna längtan finns nog i de flesta. Det viktigaste är att känna tydligt vad man behöver själv och inte ge upp bara för att de flesta har inte lyckad än..
Jag håller med att man kan hitta sin "andra hälften" innom sig själv men jag vill både och! Den finns även där ute i form av en fysisk tvillingsjäl, eller de som ligger nära..och det är värt anstränging och det är värt att uppleva!!!
Det känns som att vi kan ha rätt båda två,samtidigt.
Gott nytt år!
Kram
J.O.
Jag utesluter inga möjligheter :-) Det relationsanarki handlar om är att låta relationer utvecklas fritt o utan färdiga ramar o utan att ge dem ettiketter. Jag bestämmer själv vad jag vill dela med en annan människa, hur just vi kan mötas. Hur nära o hur djupt vi berör varandra beror på hur öppna vi är för varandra i mötet. Jag ägnar ingen tid till att söka efter "den rätta" utan min tid är här och Nu i mötet med mina medmänniskor och varje möte har sitt eget värde o behöver inte jämföras. Jag pratar inte om sexuella möten utan möten överhuvudtaget. De människor som kommer mig nära o flyttar in i mitt hjärta är inte på tillfälligt besök utan finns kvar där. Tiden är evig, evighet är NU! Lycka till i sökandet efter din tvillingsjäl, hoppas du känner igen honom när han visar sig :-))) <3 <3 <3
Men det du säger är samma för mig!! Jag vill också låta mina relationer utvecklas fritt.
Den ENDA liten skillnad är att på en av de vill jag ha en ram...precis som på mina tavlor ..full frihet innom en ram....denna ram begränsar inte friheten, den växer i samma takt och respekterar friheten..och om inte så gör jag slut med ramen,inte med personen ..så enkelt är det :-)))
Mycket kloka ord J.O.
Jag ser ingen motsättning mellan parrelationer i sig och relationsanrkism, för mig betyder anarkism, över huvud taget, att själv definiera sina gränser, utan att kliva över ngn annans gränser, så ock i relationsanarkism. Liksom du så längtar jag efter djup gemenskap och närvaro med en person... men jag nöjer mig inte med det, jag vill ha det med alla jag möter. Det betyder inte att jag vill ha sex med alla jag möter, faktiskt så upplever jag att de enda tillfällen då jag längtat efter att ha sex med ngn annan än min partner (när jag har ngn) är då min parrelation inte längre innehåller just gemenskap och närvaro. Men det är inte heller ngt som jag utesluter av princip, om längtan skulle uppstå. Vad jag skrivit om detta och som du läst, vet jag inte just nu... men att begränsa sig till sex med en person över tiden, bara av ngn princip, är för mig att begränsa vår närvaro i NUET, och därmed begränsar vi också oss själva, för det är enbart i närvaro och nu som vi överhuvudtaget finns och kan finnas "på riktigt"
Det kan nog vara sant som du säger att många relationsanarkister blir det för att de inte lyckas med ngt annat, för att de inte lyckas med just närvaron och gemenskapen i sina relationer, och det är ju deras val om än kanske omedvetet, men för mig handlar relationsanarkism om att vara närvarande i gemenskap i varje NU. Att inte begränsa oss själva eller den andre av ngt som vi sa för flera år sedan eller igår. Det handlar också om att livet innehåller olika möten, liksom vi kan se hur vi har haft olika vänner genom livet, de kan vara hur närvarande och fulla av gemenskap som helst, men de kommer och går, en del är mkt korta möten, kanske bara några dagar eller veckor, andra varar i ett eller flera år, eller kanske hela livet. För mig är det ingen principiell skildnad för vänskaps- och kärleks-relationer, de handlar alla om kärlek, gemenskap och närvaro. Liksom våra vänskapsrelationer kommer och går så måste vi också tillåta våra kärleksrelationer att komma och gå. Och lite som Sofia skrev, även om en vänn eller kärlek försvinner ur mitt liv, så kommer de att föralltid att finnas kvar i hjärtat, vilket kanske skulle vara omöjligt om vi krävde av varandra att vi stannade kvar även rent fysiskt.
Här kan du läsa de kärlekslöften som jag vill ska utgöra "ram" för min nästa parrelation: Kärlekslöften
I nyfikenhet och glädje
Kram
Sigge
Vacker och bra text! Hälsar en lyckligt gift kvinna som i denna parrelation känner just frihet. Men det är inte alltid självklart eller lätt att ha en sådan relation, och jag tror att man behöver tala mycket om de gränser som kan sättas upp runt relationen utan att man själv ens funderat över att de finns. Det är så mycket värderingar om tvåsamhet och svartsjuka, så mycket idéer om hur en relation "ska" se ut, som vi får med oss av bara farten. Dessa måste man aktivt förhålla sig till, så man inte hamnar i deras våld. Fågeln MÅSTE släppas fri, annars blir den olycklig och dör tillslut.
Jag tror att många blandar ihop begreppen och fäller krokben för sin egen argumentation. Intimitet och närhet anser jag vara något önskvärt, inte bara mellan partners utan även mellan vänner och familjemedlemmar. Ös kärlek på dem du älskar. Svartsjuka behöver inte existera i en parrelation, jag vet att min och min partners relation är exklusiv eftersom den är unik, det finns ingen annan relation som är som vår. Därmed inte sagt att jag inte kan ha nära och kärleksfulla relationer med mina vänner. Det ser jag som sunt, ju mer kärlek desto bättre.
Vidare tycker jag att relationsanarkin även innefattar omdefinition av familjebegreppet. Man kan räkna vilka man vill till sin familj, där behöver inte blodsband ha något med saken att göra. Låt oss själva definiera vilka relationer vi kan ha till människorna ikring oss.
Skicka en kommentar