Vad är egentligen medkänsla? En del anser att en inte kan vara lycklig och glad när det ser ut som det gör i världen. Hur kan jag vara glad om min broder svälter? Saknar jag i så fall helt empati?
Visst gör det ont i mig när jag möter människor som har det svårt! Jag kan känna av och påverkas mycket av andra människors känslor. Jag kan känna dem som om de vore mina egna. Jag upplever mänskligheten som en och samma kropp. Att jag kan uppfatta smärtan i hela mig, när jag bränner mig på fingrarna, betyder dock inte att jag får brännblåsor på fötterna.
Signalen som medkänslan sänder mig, är inte att gå in i andra människors lidande. Medkänslan ger mig signaler att tillverka mer positiv energi och kärlek som kan ha en helande inverkan på ett öppet sår, precis på samma sätt som kroppens system fungerar. Medkänslan uppmanar mig att hjälpa på alla de sätt jag kan, och genom att finnas till för andra helar jag också mig själv.
Något som jag anser skapar obalans i världen är att vi genom massmedia exponeras för så onaturligt mycket elände, som kan förlama oss helt, eftersom det inte står i proportion till vad vi mäktar med . Det ger oss inga verktyg för hur vi ska kunna hjälpa, utan lämnar oss helt maktlösa. Jag tror inte vi kan ta in hur mycket som helst utan blir till slut apatiska. Det som från början var medkänsla förvandlas till en klump av obehag som kan vara svår att definiera....Ångest?
Jag ser inte på TV, jag läser inga tidningar. Blundar jag för ondskan i världen?
Eller bevarar jag min förmåga att agera utifrån medkänsla?
Jag vill tjäna det gemensammas bästa! Jag vill stå till livets förfogande i tillit och villkorslös kärlek!!!
I det Är jag lycklig!
torsdag 5 november 2009
Dagen efter Satsang...
den 3 oktober 2009
Jag bevistade igår en härlig Satsang hemma hos Dana, dit Stuart Schwartz var inbjuden.
Landade mjukt i en närvaro fylld av kärlek och frid.
På alla sammankomster jag varit på av det här slaget har det gemensamma varit att det samlat människor som inte längre identifierar sig med sina tankar och sin kropp utan med det som Är och som upplever stunden.
Sedan jag för två år sedan totalt ställde mig till förfogande att användas av livet och bara vara i närvaro och beredskap för vad livet vill med mig, har jag inte längre känt mig låst vid min form som människa.
Jag har kunnat erfara många berikande upplevelser som på många sätt känts mer verkliga än den verklighet som jag upplever i mänsklig form. I dessa tillstånd upplever jag det som att jag lämnar kroppen. Det är inget jag på något sätt eftersträvar, utan bara något som händer ibland och som är helt underbart.
Jag ser det mer som en försmak på evigheten, som gör att jag kan känna fullkomlig tillit.
Stuart talade om lyckan som vårt naturliga tillstånd och jag håller verkligen med om det.
Det vi inte talade om och som jag aldrig hört någon tala om i samband med en Satsang är lusten, och jag undrar lite hur det kommer sig.
För mig innehåller lyckan både glädje, frid och lust. För mig är det lusten som förenar vår ande med vår kropp. Andens lust att skapa uttrycka och älska är det som gör oss till människor. Utan vår lust skulle vi överge våra kroppar och vara i evigheten. I kärleksförhållandet mellan min ande och min kropp, blir den villkorslösa kärleken tillgänglig att ge av till andra.
Min ande njuter såååå av att befinna sig i min kropp! Genom kroppen och användandet av sinnena möjliggörs mötet med hela skapelsen och framför allt mötet med oss själva i varandra!
Jag älskar ovissheten som öppnar oändliga möjligheter.
Här och Nu i tacksamhet över att jag får ta emot allt jag behöver:-)
Jag bevistade igår en härlig Satsang hemma hos Dana, dit Stuart Schwartz var inbjuden.
Landade mjukt i en närvaro fylld av kärlek och frid.
På alla sammankomster jag varit på av det här slaget har det gemensamma varit att det samlat människor som inte längre identifierar sig med sina tankar och sin kropp utan med det som Är och som upplever stunden.
Sedan jag för två år sedan totalt ställde mig till förfogande att användas av livet och bara vara i närvaro och beredskap för vad livet vill med mig, har jag inte längre känt mig låst vid min form som människa.
Jag har kunnat erfara många berikande upplevelser som på många sätt känts mer verkliga än den verklighet som jag upplever i mänsklig form. I dessa tillstånd upplever jag det som att jag lämnar kroppen. Det är inget jag på något sätt eftersträvar, utan bara något som händer ibland och som är helt underbart.
Jag ser det mer som en försmak på evigheten, som gör att jag kan känna fullkomlig tillit.
Stuart talade om lyckan som vårt naturliga tillstånd och jag håller verkligen med om det.
Det vi inte talade om och som jag aldrig hört någon tala om i samband med en Satsang är lusten, och jag undrar lite hur det kommer sig.
För mig innehåller lyckan både glädje, frid och lust. För mig är det lusten som förenar vår ande med vår kropp. Andens lust att skapa uttrycka och älska är det som gör oss till människor. Utan vår lust skulle vi överge våra kroppar och vara i evigheten. I kärleksförhållandet mellan min ande och min kropp, blir den villkorslösa kärleken tillgänglig att ge av till andra.
Min ande njuter såååå av att befinna sig i min kropp! Genom kroppen och användandet av sinnena möjliggörs mötet med hela skapelsen och framför allt mötet med oss själva i varandra!
Jag älskar ovissheten som öppnar oändliga möjligheter.
Här och Nu i tacksamhet över att jag får ta emot allt jag behöver:-)
söndag 6 september 2009
Konsten att se ännu mer
Vissa fotografiska konstverk är ibland manipulerade på ett sätt som gör att de visar något mer än det som ögat kan avslöja. Jag associerar till den surrialistiska konsten där Salvador Dali är en av mina favoriter.
I dessa bilder framträder en känsla av galenskap. Det är en känsla som jag tror finns hos alla bara en tanke iväg...
Identifierar en sig med sina tankar och känslor, är nog galenskap den känslan som skrämmer människan allra mest.
Om en istället liksom jag identifierar sig med varandet, blir formen som energin flödar igenom inte viktig och behöver inte värderas som varandes overklig eller skrämmande på något sätt.
Bilderna blir istället än mer njutbara, för att de visar på en kvalite som rör sig i en annan riktning och synliggör en annan dimension.
Det sinne av kreativitet och formförvandling som fantasin utgör.
Fantasin gör det möjligt för oss att när som helst ändra form och förflytta oss vart som helst på bråkdelen av en sekund.
...Och så kan Vi enkelt mötas, i ett utrymme vi själva skapar av fantasins hjälp...
I dessa bilder framträder en känsla av galenskap. Det är en känsla som jag tror finns hos alla bara en tanke iväg...
Identifierar en sig med sina tankar och känslor, är nog galenskap den känslan som skrämmer människan allra mest.
Om en istället liksom jag identifierar sig med varandet, blir formen som energin flödar igenom inte viktig och behöver inte värderas som varandes overklig eller skrämmande på något sätt.
Bilderna blir istället än mer njutbara, för att de visar på en kvalite som rör sig i en annan riktning och synliggör en annan dimension.
Det sinne av kreativitet och formförvandling som fantasin utgör.
Fantasin gör det möjligt för oss att när som helst ändra form och förflytta oss vart som helst på bråkdelen av en sekund.
...Och så kan Vi enkelt mötas, i ett utrymme vi själva skapar av fantasins hjälp...
lördag 22 augusti 2009
Konsten att se konsten...
Dans!
Vad är det som bilder av konstformen dans kan locka oss att se?
Genom att välja bort att visa dansarens ansikte, kanske vi lättare kan få upp ögonen för det?
När vi ser ett ansikte är det lätt hänt att genast fastna i bedömningar av den människan.
Det verkliga seendet blir fördolt för oss på grund av de tankar som uppstår kring själva personen.
Låt oss istället ta oss tillbaka till vårt ursprung, när vi första gången bländades av ljuset, innan vi hade ett språk.
Varde ljus! och vi överväldigas av de starka intrycken, ett fyrverkeri av färger.
Så småningom börjar vi kunna urskilja mönster och strukturer, linjespel av ljus och skuggor…
Plötsligt uppstår ur kaoset en gudomlig ordning.
Storögt, nyfiket och ogenerat ser vi oss omkring i världen.
Ett förtrollande magiskt möte i lustgården, innan någonting har blivit dolt för oss….
Vi är Närvaro! Ingenting annat än närvaro.
Senare blir vi medvetna om att vi befinner oss i en kropp och vi får lära oss att vi är separerade från den övriga världen.
Är det verkligen sant?
Vårt seende ändras när vi upptäcker vår nakenhet..
Nu kommer tankarna på hur vi uppfattas av andra och rädslorna och oron smyger sig på.
Vi döljer det vi tror inte accepteras av andra. Vi undviker att se på varandra mer än korta ögonblick.
Som tur är finns det stunder då vi glömmer bort att dölja vårt sanna jag. När vi gör något som kräver vår fulla koncentration och vår fullständiga närvaro.
Så som dans.
Slöjan glider isär och vi kan, om vi är tillräckligt uppmärksamma upptäcka närvaron hos dansaren.
Att lyckas fånga det ögonblicket när närvaron lekfullt och förföriskt ger oss människor en glimt av det, som egentligen inte kan fångas på bild, kan bli ett tillfälle att förmedla något viktigt. Något som finns tillgängligt för oss alltid…
När vi Är fullkomligt närvarande, här och Nu, upphör tid och rum och vi kan skåda in i paradiset!!!
Vad är det som bilder av konstformen dans kan locka oss att se?
Genom att välja bort att visa dansarens ansikte, kanske vi lättare kan få upp ögonen för det?
När vi ser ett ansikte är det lätt hänt att genast fastna i bedömningar av den människan.
Det verkliga seendet blir fördolt för oss på grund av de tankar som uppstår kring själva personen.
Låt oss istället ta oss tillbaka till vårt ursprung, när vi första gången bländades av ljuset, innan vi hade ett språk.
Varde ljus! och vi överväldigas av de starka intrycken, ett fyrverkeri av färger.
Så småningom börjar vi kunna urskilja mönster och strukturer, linjespel av ljus och skuggor…
Plötsligt uppstår ur kaoset en gudomlig ordning.
Storögt, nyfiket och ogenerat ser vi oss omkring i världen.
Ett förtrollande magiskt möte i lustgården, innan någonting har blivit dolt för oss….
Vi är Närvaro! Ingenting annat än närvaro.
Senare blir vi medvetna om att vi befinner oss i en kropp och vi får lära oss att vi är separerade från den övriga världen.
Är det verkligen sant?
Vårt seende ändras när vi upptäcker vår nakenhet..
Nu kommer tankarna på hur vi uppfattas av andra och rädslorna och oron smyger sig på.
Vi döljer det vi tror inte accepteras av andra. Vi undviker att se på varandra mer än korta ögonblick.
Som tur är finns det stunder då vi glömmer bort att dölja vårt sanna jag. När vi gör något som kräver vår fulla koncentration och vår fullständiga närvaro.
Så som dans.
Slöjan glider isär och vi kan, om vi är tillräckligt uppmärksamma upptäcka närvaron hos dansaren.
Att lyckas fånga det ögonblicket när närvaron lekfullt och förföriskt ger oss människor en glimt av det, som egentligen inte kan fångas på bild, kan bli ett tillfälle att förmedla något viktigt. Något som finns tillgängligt för oss alltid…
När vi Är fullkomligt närvarande, här och Nu, upphör tid och rum och vi kan skåda in i paradiset!!!
måndag 3 augusti 2009
Vårdbidragsansökan
När jag för 2 år sedan, som förälder till barn med autism och asperger, sist tvingades skriva vårdbidragsansökan drabbades jag av den stora otillräcklighetskänslan och sorgen. "Tillbaka till verkligheten" kallade jag blogginlägget som beskrev detta.
Nu är min verklighet en annan trots att min levnadssituation kanske kan se likadan ut utifrån har mitt perspektiv förändrats. Jag känner att jag vill publicera den bilaga till vårdbidragsansökan jag skrev i år, eftersom den tvärtom gav mig en enorm styrka och glädje att skriva.
Bilaga till punkt 4 gällande vårdbidrag
Barnens behov av extra tillsyn och vård
Under hösten 2007 uppvisade min son Oskar en rad stressrelaterade symtom så som magkatarr, panikångest, illamående mm. Detta i samband med de nya krav och förändringar i skolmiljön som inträffar när våra barn blir tonåringar.
Oskars skolgång blev ohållbar och några alternativ till vanlig klass fanns det inte plats och resurs till så Oskars närvaro i skolan blev väldigt liten under åk 7.
Jag slutade helt mitt deltidsarbete i oktober 2007.
Eftersom jag har en syster som drabbats av utbrändhet och utmattningstillstånd, kunde jag se att Oskars sätt att reagera på sin skolmiljö, på många sätt påminde om det.
Jag insåg då att här hjälper det förmodligen inte att kräva mer resurser till den nuvarande skolan. För att min son ska kunna återhämta sig behöver han tid för vila i en miljö utan några som helst krav på anpassning, utan där han tillåts vara den han är. Den miljön vill jag erbjuda mina barn i vårt hem.
Naturligtvis skulle jag önska att skolan, ja hela vårt samhälle kunde vara en plats där vi tilläts att bara vara oss själva och att vi inte skulle behöva anpassa oss och uppvisa ett normativt beteende för att bli accepterade av omgivningen.
Till dess får vårt hem fungera som en fristad och en retreatplats. Under åk 8 har Oskar fått möjlighet att gå i en anpassad grupp och han orkar mer och mer igen, när vi tar det i den takt som han förmår.
Jag anser att personer med Aspergerpersonlighet och Autism har oändligt mycket att lära oss om oss själva och de inlärda beteenden och mönster som vi mer flexibla personer oftast inte ifrågasätter.
Mina barn reagerar direkt på saker som inte känns rätt eller är meningsfullt, vi andra kan springa i ekorrhjulet nästan hur länge som helst innan vi inser vad meningslöst det är.
Min son William går sen hösten 2007 i Aspergerklass i Uppsala då inget likvärdigt alternativ kunde erbjudas i kommunen. Det är en lång resväg och William orkar inte åka till skolan varje dag utan behöver vara hemma och vila emellanåt.
Jag har ett mycket välfungerande samarbete med skolpersonalen som uppskattar och förstår värdet i vad jag kan tillföra dem i den kunskap jag har om mina barn.
De flesta föräldrar till barn med Asperger och Autism lever i en ständig kamp, där det ställs omänskliga krav på dem att lära in ett normativt beteende hos deras barn, så att barnen likt små robotar ska uppvisa ett sätt som stämmer överens med samhällets mallar.
Jag har helt släppt den kampen och insett att min funktion som människa och förälder är att bara vara mig själv och vara det med en sådan övertygelse att mina barn kan tro på mig och på mänskligheten.
Funktionshindrad anser jag att en människa blir i miljöer där hon hindras vara sig själv och fylla sin funktion.
Jag är glad att min uppgift värdesätts av samhället och att jag har möjlighet att vara hemma med mina barn, genom det vårdbidrag jag hittills fått.
Det skulle inte fungera att ha något annat förvärvsarbete så som min vardag ser ut idag och jag är därför inte anmäld som tillgänglig arbetskraft hos arbetsförmedlingen.
Däremot har jag anmält intresse till LSS-handläggaren att ta emot något barn som har behov av stödfamilj någon helg i månaden. Jag hoppas också på att kunna få vara ett stöd för andra föräldrar i framtiden.
Min yngsta son Lukas som är född -00, är under pågående VITS-utredning.
Nu är min verklighet en annan trots att min levnadssituation kanske kan se likadan ut utifrån har mitt perspektiv förändrats. Jag känner att jag vill publicera den bilaga till vårdbidragsansökan jag skrev i år, eftersom den tvärtom gav mig en enorm styrka och glädje att skriva.
Bilaga till punkt 4 gällande vårdbidrag
Barnens behov av extra tillsyn och vård
Under hösten 2007 uppvisade min son Oskar en rad stressrelaterade symtom så som magkatarr, panikångest, illamående mm. Detta i samband med de nya krav och förändringar i skolmiljön som inträffar när våra barn blir tonåringar.
Oskars skolgång blev ohållbar och några alternativ till vanlig klass fanns det inte plats och resurs till så Oskars närvaro i skolan blev väldigt liten under åk 7.
Jag slutade helt mitt deltidsarbete i oktober 2007.
Eftersom jag har en syster som drabbats av utbrändhet och utmattningstillstånd, kunde jag se att Oskars sätt att reagera på sin skolmiljö, på många sätt påminde om det.
Jag insåg då att här hjälper det förmodligen inte att kräva mer resurser till den nuvarande skolan. För att min son ska kunna återhämta sig behöver han tid för vila i en miljö utan några som helst krav på anpassning, utan där han tillåts vara den han är. Den miljön vill jag erbjuda mina barn i vårt hem.
Naturligtvis skulle jag önska att skolan, ja hela vårt samhälle kunde vara en plats där vi tilläts att bara vara oss själva och att vi inte skulle behöva anpassa oss och uppvisa ett normativt beteende för att bli accepterade av omgivningen.
Till dess får vårt hem fungera som en fristad och en retreatplats. Under åk 8 har Oskar fått möjlighet att gå i en anpassad grupp och han orkar mer och mer igen, när vi tar det i den takt som han förmår.
Jag anser att personer med Aspergerpersonlighet och Autism har oändligt mycket att lära oss om oss själva och de inlärda beteenden och mönster som vi mer flexibla personer oftast inte ifrågasätter.
Mina barn reagerar direkt på saker som inte känns rätt eller är meningsfullt, vi andra kan springa i ekorrhjulet nästan hur länge som helst innan vi inser vad meningslöst det är.
Min son William går sen hösten 2007 i Aspergerklass i Uppsala då inget likvärdigt alternativ kunde erbjudas i kommunen. Det är en lång resväg och William orkar inte åka till skolan varje dag utan behöver vara hemma och vila emellanåt.
Jag har ett mycket välfungerande samarbete med skolpersonalen som uppskattar och förstår värdet i vad jag kan tillföra dem i den kunskap jag har om mina barn.
De flesta föräldrar till barn med Asperger och Autism lever i en ständig kamp, där det ställs omänskliga krav på dem att lära in ett normativt beteende hos deras barn, så att barnen likt små robotar ska uppvisa ett sätt som stämmer överens med samhällets mallar.
Jag har helt släppt den kampen och insett att min funktion som människa och förälder är att bara vara mig själv och vara det med en sådan övertygelse att mina barn kan tro på mig och på mänskligheten.
Funktionshindrad anser jag att en människa blir i miljöer där hon hindras vara sig själv och fylla sin funktion.
Jag är glad att min uppgift värdesätts av samhället och att jag har möjlighet att vara hemma med mina barn, genom det vårdbidrag jag hittills fått.
Det skulle inte fungera att ha något annat förvärvsarbete så som min vardag ser ut idag och jag är därför inte anmäld som tillgänglig arbetskraft hos arbetsförmedlingen.
Däremot har jag anmält intresse till LSS-handläggaren att ta emot något barn som har behov av stödfamilj någon helg i månaden. Jag hoppas också på att kunna få vara ett stöd för andra föräldrar i framtiden.
Min yngsta son Lukas som är född -00, är under pågående VITS-utredning.
tisdag 2 juni 2009
måndag 11 maj 2009
Klangmassage
Vibrationerna från Tibetanska klangskålar är något som jag upplever ha en starkt öppnande effekt på mig.
Igår fick jag förmånen att uppleva tonerna och vibrationerna från en mängd olika skålar i en behandlingsform som Jayant Bäckström prövar sig fram för att hitta sina egna former för.
Att olika toner och musik kan påverka mig starkt känslomässigt är något som jag varit bekant med länge. Tonerna från klangskålarna påverkar mig dock inte på det känslomässiga planet, utan försätter mig i en sinnesnärvaro som är så stark, att jag upplever mig kunna känna hur varje liten cell i hela min kropp andas.
Min andning påverkas väldigt påtagligt av de olika klangerna, och förnimmelserna i kroppen är behagligt lustfyllda.
Min kropp försätts efter ett tag i en slags sömnparalysering, där jag upplever kroppen som jättetung och orörlig, samtidigt som jag upplever en förunderlig lätthet och frihet. Det känns som om själva andan i mig, följer vibrationerna uppåt och svävar strax ovanför min kropp.
Jag skulle vilja likna det som sker med mig med en slags kärleksakt mellan mitt fysiska jag och mitt andliga jag. En sällsam njutning där kropp och ande förenas och skiljs i varje andetag.
I en presentation av mig själv beskrev jag mig vid ett tillfälle som en fri ande i en lustfylld kropp och den känslan har nog aldrig känts så påtaglig som i samband med denna upplevelse.
Även då ingen fysisk beröring sker i denna typ av behandling upplever jag det som en slags massage som är oerhört avslappnande och befriande, inte alls olikt den form av avspänning som en orgasm kan ge.
Jayant berättar att det är väldigt individuellt hur en upplever denna behandlingsform och att den även kan upplevas olika från en gång till en annan.
Jag känner mig verkligen fascinerad av dessa föremål som för mig ter sig helt magiska. Klangerna är liksom toner från himmelriket till vilka min kropp kan fungera som en resonanslåda och jag befinner mig i samklang och harmoni med alltet i livets symfoni.
Igår fick jag förmånen att uppleva tonerna och vibrationerna från en mängd olika skålar i en behandlingsform som Jayant Bäckström prövar sig fram för att hitta sina egna former för.
Att olika toner och musik kan påverka mig starkt känslomässigt är något som jag varit bekant med länge. Tonerna från klangskålarna påverkar mig dock inte på det känslomässiga planet, utan försätter mig i en sinnesnärvaro som är så stark, att jag upplever mig kunna känna hur varje liten cell i hela min kropp andas.
Min andning påverkas väldigt påtagligt av de olika klangerna, och förnimmelserna i kroppen är behagligt lustfyllda.
Min kropp försätts efter ett tag i en slags sömnparalysering, där jag upplever kroppen som jättetung och orörlig, samtidigt som jag upplever en förunderlig lätthet och frihet. Det känns som om själva andan i mig, följer vibrationerna uppåt och svävar strax ovanför min kropp.
Jag skulle vilja likna det som sker med mig med en slags kärleksakt mellan mitt fysiska jag och mitt andliga jag. En sällsam njutning där kropp och ande förenas och skiljs i varje andetag.
I en presentation av mig själv beskrev jag mig vid ett tillfälle som en fri ande i en lustfylld kropp och den känslan har nog aldrig känts så påtaglig som i samband med denna upplevelse.
Även då ingen fysisk beröring sker i denna typ av behandling upplever jag det som en slags massage som är oerhört avslappnande och befriande, inte alls olikt den form av avspänning som en orgasm kan ge.
Jayant berättar att det är väldigt individuellt hur en upplever denna behandlingsform och att den även kan upplevas olika från en gång till en annan.
Jag känner mig verkligen fascinerad av dessa föremål som för mig ter sig helt magiska. Klangerna är liksom toner från himmelriket till vilka min kropp kan fungera som en resonanslåda och jag befinner mig i samklang och harmoni med alltet i livets symfoni.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
